Att Bli Vuxen

Det är inte lätt att ha Asperger och bli vuxen. Mångar frågor och tankar som dyker upp. Vad är normalt? Är mina tankar onormala?

Jag har alltid försökt vara rak och ärlig med min son. Vi har haft våra samtal medan vi promenerat. Det är lättare att tala om svåra saker när man inte sitter mitt emot varandra i ett rum utan går bredvid varandra ute. Så var det för oss. Ibland är det svårt att få fram vad man går och tänker på och då är det också svårt att hjälpa. Då har jag försökt tänka vilken ålder han är i, vilka funderingar har andra i hans ålder? och så har jag frågat rent ut och fått svar.

När det blev dags för gymnasiet flyttade min son till en folkhögskola och klippte kontakten med mig. Jag vet inte vad som var värst under den här tiden. Att se sin son må dåligt hemma, slita sig i håret och hålla för öronen när jag försökte prata med honom eller att han klippte mig när han flyttade. Att inte få veta hur han mådde, trivdes han på skolan?, lyssnade dom på min son? Min trygghet blev den goda kontakten han hade med sin ledsagare och att tänka - "så länge jag inte hör något så är allt bra". Men det var fruktansvärt att se andra föräldrar med sin barn, krama dom, tala med dom....

Efter folkhögskolan flyttade min son till min mor. Ville fortfarande inte ha kontakt med mig. Hälsade jag på min mor stängde han in sig på sitt rum eller gick ut. Många tankar surrade i huvudet på mig. Vad hade jag gjort för fel? Hur skulle jag få kontakt med honom igen? Ena dagen gick det bra, tänkte på det jag fått veta ändå att han inte var arg på mig, nästa var jag förtvivlad.

En dag kanske jag får veta hur han kände den här tiden, hur hans tankar gick.