Förväntan

Vad är det som gör att en kvinna så gärna vill föda ett barn? Många kvinnor. Är det driften att man vill leva vidare, veta att generna efter mig och den jag valt att leva ihop med fortsätter att finnas efter det att vi inte finns längre eller är det en önskan att få vara mor, hålla i ett litet barn, känna sig behövd, ha någon att slösa kärlek på, få hjälpa ett litet liv växa upp och förhoppningsvis se barnet få ett bra, innehållsrikt, meningsfullt liv. Kanske är det lite av allt .....

Bertil och jag försökte bli med barn i ungefär 10 år innan jag äntligen blev det. Efteråt förstod jag att det var jag som ville ha ett barn, fast då trodde jag att vi var två som ville det.

Vilken lycka - äntligen få bära på ett barn - skulle äntligen bli mamma - svårt att tro det var sant. Tyvärr var jag ensam om min graviditet, ingen att dela lyckan med. Man kan säga att jag var ensamstående sambo. Det måste kännas underbart att vara två om en graviditet. Se magen växa tillsammans, gå profylaxkursen tillsammans. Hann bara med första gången vilken jag gick själv på. Sen föddes Andreas två månader för tidigt. Barn 4 blev mitt andra hem i två månader. Eftersom Andreas var så liten sondmatades han med mjölken jag pumpat. Kände mig som en ko när jag satt i båset på lassarettet och pumpade mjölken med ett foto på Andreas framför mig så man skulle få lite moderskänslor.

Sedan Andreas föddes var det jag som hade ansvaret för honom. Ska jag vara ärlig var nog ansvaret mitt från det han blev till. Det var inte min mening att det skulle bli så men man är så inne i en vardag som plötsligt blivit en rutin och tar inte den andra föräldern plats eller att man själv lägger över ansvaret så står man där med hela ansvaret som inte var tänkt från början.

Lycka är att få ett leende från sitt barn.

Andreas började på dagis när han var 1,5 år. Ett stort dagis med många barn i olika åldrar. Ångrar än idag inte det beslutet eftersom han är enda barnet och på det här viset kom i kontakt med barn i olika åldrar och andra vuxna än jag och Bertil. Allting var bra tills han blev 2 år då vi började undra varför han inte sa något, inte var nyfiken på andra barn och lekte lite annorlunda. Han tyckte om bilar men körde inte med dom som "andra" utan radade upp dom snyggt och prydligt på rad, körde dom sen en och en rakt fram varefter han radade upp dom igen snyggt och prydligt. Annars var han som "andra". Eftersom han inte sa något blev det en del hörselkontroller som visade att det inte var något fel på den. När jag tog upp detta med personalen på dagis lugnade dom mig bara med att alla barn är individuella och att allt kommer, ge honom bara tid.

Vad gör man när man känner att något är fel men andra lugnar en?

När Andreas var 3 kom äntligen orden, perfekt. Ofta sa han orden tyst för sig själv, liksom smakade på dom, innan han sa dom högt. Då skulle meningen sägas perfekt annars började han om från början och det är klart, blev det fel några gånger växte hans irritation och till slut blev han arg. Vi började se något som inte gick att ta på. Andreas såg normal ut, gick normalt, betedde sig oftra normalt men ändå var det något men vad? Det blev så att Bertil talade om att något var fel och jag som försökte ta reda på vad som var fel. Även jag såg att det var något men blev ju hela tiden lugnad av dagispersonal och BVC. 4-års kontrollen sa inte heller något annorlunda. Ändå kan jag tydligt se, med facit i hand, att han inte lekte med andra barn, han lekte bredvid dom. Gjorde samma saker som de andra barnen med inte med dom. Han såg ut att vara i sin egen värld men kunde plötsligt om två andra barn blev oense, försvara den ena. Alltid rättvis. Dörrmani hade han den här perioden. Varje portgång skulle öppnas och stängas efter att ha kikat in. Varje bildörr skulle kollas på väg till dagis. Var den låst eller inte? Man blev en hejare på att försöka distrahera honom till annat så att vi kom fram i tid. Samtidigt gav jag honom behovet att få öppna och stänga dörrar när tid och möjlighet gavs.

Önskar att man kunde ställa diagnos med ett blodprov vid födseln.

Till slut efter en incident fick jag rådet av dagispersonalen att ta kontakt med BVC. Genom dom kom vi i kontakt med BUP och där gick jag och Andreas på utredning inte fullt 1 år.

Kan någon definiera ordet normal?