Skoltiden

6-års. Ett nytt skede i våra liv. Vi hade tur. Den underbara ass. Andreas hade på dagis ville och fick följa med även till 6-års. Känner mig priviligerad eftersom dom tyckte om varandra.

Vi började skriva dagbok till varandra, Anna och jag, om vad som hände på skolan och hemma. Det var nödvändigt eftersom Andreas inte sa så mycket. För mig var det nödvändigt att få veta vad som hände i skolan, framsteg och hur inlärningen gick till för att fortsätta på samma sätt hemma. T.ex. att bre sin egen smörgås. Det är ju ofta så att det en person som har Asperger lär sig i skolan tar han/hon inte med sig hem, utan man måste träna samma sak även hemma. En sak vägrade Andreas lära sig, antagligen för att han inte tyckte det behövdes och kanske var för svårt och det var att skala sin potatis. Han åt potatisen med skalet på i skolan. Kanske tyckte han den var godare med skalet på. Vissa saker får man aldrig svar på. Det var nödvändigt för Anna att veta vad som hände hemma för att veta varför Andreas var trött nästa dag eller hon kunde hjälpa mig ändra på ett beteende.

Det blev nu en tuff tid hemma för Andreas började utvecklas. Började vilja mer, det hände mycket i honom den här tiden. Det blev många skrikutbrott och saker som flög i golvet. Ibland när han var som argast hjälpte det inte att hålla om honom, mina armar och ben räckte inte till utan jag var tvungen att lägga honom på golvet och sätta mig på honom. Det var fruktansvärt. Bertil stod hjälplös bredvid eller gick till ett annat rum och visste inte vad han skulle göra. Andreas förstod inte heller - var ju därför han blev arg. Var tvungen att vara stark och jag blev det - själsligt. Som tur var kan jag räkna dessa gånger på en hand. Lärde mig succesivt att läsa av Andreas om han haft en bra eller dålig dag i skolan, när jag skulle vara tyst eller när jag kunde småprata med honom när jag hämtade honom.

Tänk - vad frustrerande att inte förstå - att inte bli förstådd. Man känner sig dum.

Andreas började med ett spel på mornarna när vi skulle iväg. Allt gick bra tills vi kom till ytterkläderna och skulle gå. Då började tjafset om allt och ingenting. Kunde vara skor eller jacka som plötsligt inte kändes bra. Eller han kom plötsligt på något dom skulle göra i skolan som gjorde honom orolig. Då hjälpte det inte vad jag sa för att lugna honom. Han gav sig inte förrän han såg att jag vara nära sammanbrott, då först gav han med sig och vi kom iväg. Han erkände efter några år att han gjorde det med flit, inte för att vara elak, men han ville se hur långt han kunde gå. När vi väl kom till skolgården sprang han i full fart mot sin ingång och jag efter, i full fart för att hinna ikapp för att ev. förebygga och underlätta.

Hade bra kondition på den tiden.

6-årstiden var verkligen en berg- och dalbanetid. Det hände så mycket i Andreas då. Nya kamrater, ny skola, nya rutiner. Att Anna följde med var en stor trygghet för honom och mig. Han hittade en bästis att leka med. En kille som bröt på finlandssvenska. För Andreas var det bra att gå i en "vanlig" klass. Han iakktog, tog efter, härmade, allt för att vara som "andra". Han ville så gärna passa in i vårt fyrkantiga samhälle, bli accepterad, göra rätt. Alla klurar ut sitt sätt att "göra rätt" på. Andreas blev sin kompis när dom var tillsammans. Plötsligt talade även han finlandssvenska.

Anna filmade Andreas ibland. Det var bra för man kunde tydligt se de specifika AS-dragen på dom plus naturligtvis vilken fin, duktig, glad kille han var i skolan. Jag fick ofta höra hur tråkigt det varit i skolan men nu kunde vi se filmerna tillsammans och jag kunde säga - men titta, vilken glad kille. Jag blir glad när jag ser att du har roligt i skolan. Därför var dagböckerna mellan Anna och mig viktiga. Jag kunde säga "jag vet att du har haft det bra idag för det har Anna skrivit om i boken". Ändå var det lite så att "mamma ska inte veta att har haft trevligt".

Första skoldagen. Vill skriva ner vad Anna noterade i vår bok. Det säger så mycket.

Uppropsdag

Gråt och vill inte...

Klänger på mamman

Klipper kontakt med övriga

"Olycklig"

Blev bättre ute med fika

Först klamra sig fast vid mamma, sen mer och mer intresserad av omgivningen

Leker slutligen själv.

Han går, gossen vänder i humör och öppnar sig.

Människor med AS bör inte ha långa lov. Det tar mycket kraft att komma igen efter ett långt lov. Att lära känna klassrummet, fröken, klasskamraterna igen. Det märkte jag tydligt på Andreas. Han mådde bäst av kort lovdagar då och då. Det är svårt att hålla fasta rutiner under ett långt sommarlov. Särskilt om man är ensamstående, heltidsarbetande mamma med anhöriga som också arbetar. Man försöker pussla ihop så gott det går. Dessutom vill man ut och resa, hälsa på släktingar. Se och upptäcka annat än platsen där man bor även om det är fin.

En ny sak Andreas fastnade i var skorna på morgonen och när jag hämtade honom från skolan. Dom skulle sitta perfekt. Gick det inte började han om och så var han fast i beteendet. I skolan när jag inte var där gick allt bra. En annan egenhet var att inte äta upp maten förrän jag ätit upp min. När saker inte gick som han ville började han riva mig, skalla mig i magen och sparkas. Alltid mot mig, ingen annan. Det var ju ständigt bara jag med honom. Till slut fick vi tag i en fantastisk avlösare. En man som tog med Andreas på saker som intresserade dom båda. Den här tiden var det bilar så det blev rally, bilutställningar, bowling, loppis m.m. Han fick en manlig förebild och fick se mer av den "manliga" världen. Och framför allt, vilket jag tycket var så skönt, äntligen en människa förutom Anna, som sa ifrån på skarpen när han rev och sparkade mig. Äntligen en människa som som förstärkte det jag sa i min närvaro.

Något som kanske många ser fram emot när skolan börjar är läxor. Läxorna blev rena mardrömmen för oss. Hade jag fått bestämma hade inte Andreas haft några läxor alls. Läxa som innebär att rita en bild från en saga (barnet får välja själv) skapade bara oro. Först höra sagan, sen tänka ut vad ur den man vill rita. Så vill man ju att det man ritar ska bli perfekt med en gång, annars börjar man sudda och sudda tills man blir tokig. Läxa som innebär att från en bild skriva ner vad den handlar om med högst 100 ord är väldigt frustrerande. Först komma på vad bilden handlar om. Sen skriva ner berättelse om den. Högst 100 ord sa fröken. Vilka ord? Tänk om det inte blir de ord fröken tänkt sig? Nytt utbrott. Matematik. Fröken lär ut på ett sätt. Mamma lär ut på ett annat sätt. Himmer vad rörigt. Nytt utbrott.

Den här lågstadie-tiden var ändå en bra tid för det hände så mycket i Andreas. Han utvecklades verkligen framåt både socialt och läromässigt. Mycket tack vare underbara Anna. Talade ofta om hur tacksam jag var att han hade just henne. Hon sprutade idéer och hittade på saker med honom, gick på Habb-träffar med mig. Hon hjälpte oss verkligen genom denna berg- och dalbanetid. Delade ut AS-material till all personal som kom i kontakt med Andreas för att dom skulle förstå funktionshindret och vet lite om hur dom skulle vara mot honom. Är också glad att det fungerade bra i lågstadiet. Han var en glad, harmonisk kille som gjorde sitt bästa. Inga utbrott i skolan.

Mellanstadiet börjar. Ny pärs.

När Andreas skulle börja mellanstadiet kände Anna att hon inte kunde ge honom mer. Dessutom var vi båda överens om att det var dags med en manlig ass. Vi ansökte hos rektorn om manlig ass i god tid. Vår önskan var att han skulle gå parallellt med Anna i åtminstone 1 månad. Detta för att han skulle lära sig den "tysta" kommunikationen mellan Anna och Andreas. Dels smidigare att lära sig Andreas. Det tar ca 1 år att skola in sig med ett barn med funktionshinder. Det är personalen som ska skola in sig på barnet och inte tvärt om. Tyvärr blev det inte så. Den manliga ass. började just innan skolan började. Det är sorgligt att skolan inte är till för barnens bästa. Att skolverket på den tid Andreas gick där, hade så knöliga regler att man inte ens kunde göra ett undantag för ett barn med ett funktionshinder.

Anna försökte förbereda Andreas nya blivande klasslärare med material om AS och tips om vad han borde tänka på i sin undervisning. Det är sorgligt att en del lärare har svårt för att ta till sig nya undervisningsmetoder. Rädda kanske för att det sätt dom undervisat på i alla år plötsligt ska vara bortkastat. Brukar jämföra det med mitt arbete på kontoret. Tänk om jag skulle vägra ta emot en ny dator som underlättade mitt arbete. Tänk om jag skulle säga "nej, jag har skrivit på min elektriska maskin i 10 år och det tänker jag göra i 10 år till". Hur långt skulle vi kommit i vår utveckling om vi tänkt så? Varför inte ta emot ett barn med funktionshinder med glädje och istället inse hur beriakande det är. Att lära sig lite nya undervisningsmetoder som visat sig bra även i klasser med barn som har koncentrationssvårigheter, bara man vågar ta till sig det.

Den nya ass stannade ca 2-3 veckor. Han fick det jobb han sökte i första hand. En ny ass började. Yngre, sportig som gav Andreas status i klassen. Han var fantastisk och det fungerade bra mellan honom och Andreas. Han kämpade på så gott han kunde och jag är uppriktigt ledsen att han fick kämpa och det var inte med Andreas utan med klassläraren. Han "glömde" ge material som skulle underlätta undervisningen för Andreas. Ass användes till andra klasser p.g.a. att det gick ju så bra ändå. Andreas satt tyst och rullade tummarna när inte ass var närvarande. Klassläraren såg honom inte så han fick inga uppgifter. Visst hade vi några möten - rektor, klasslärare, jag, vår kontakt på Habiliteringen, om vad Andreas behov för att han skulle få ut något från skolan men det är en sak att förstå, en annan att handla. För mig har alltid handling sagt mer än ord.

Det är viktigt att ass har pondus, kan säga ifrån och respekterad av de andra lärarna. Ass är ju faktiskt där för att hjälpa och underlätta - inte förstöra.

När jag tänker tillbaka på dagistiden, lågstadiet, mellanstadiet så är det inte Andreas funktionshinder som varit tuffast. Inte heller den personal som funnits närmast honom i skolan eller hans klasskamrater och deras föräldrar. Dom har förstått och stöttat där dom kunnat. Nej, det är pressen från anhöriga, kontakt med läkare, tandläkare. Känna att man inte blir riktigt trodd. Hela tiden måsta förklara varför jag vill att man bemöter Andreas på ett visst sätt för då går allt så mycket lättare. Att man blir betraktad som sjåpig morsa som överbeskyddar sitt barn och inte har pli på det. Jag vet inte - är man sjåpig om man låter sitt barn gå från matbordet för att han inte står ut längre för han får inte luft? Är man oansvarig som förälder om man låter sitt barn ha bilrutan nere för att få luft? Detta ständiga kompromissande.

Det blev till slut ass som fick hans tandläkare att förstå hur hon skulle arbeta för att underlätta undersökning och lagning.

Det var på en informationsträff för anhöriga på Habiliteringen som fick min mor att förstå hur vi hade det. Jag gjorde nog rätt i alla fall.

Varför lyssna på mig? Jag är ju "bara" mamma.

Jag har aldrig ansett att min son ska särbehandlas alltför mycket p.g.a. sitt funktionshinder. Vissa saker lär man sig bäst genom att uppleva dom, även misstag. Sen har ju inte Andreas alltid mig eller ass bakom sig som "skydd". Han måste lära sig samhällets reaktioner på hans handlingar och samhället måste lära sig hans respons på de signaler och krav det ställer.

Högstadiet

Vilken underbar lättnad det blev när Andreas fick börja i AS-klassen i högstadiet. Det går inte att beskriva i ord. Från att ha varit en kille som ofta haft ont i magen och inte velat gå till skolan blev det plötsligr roligare. Ändå var det bra att han gick i "vanlig" klass i låg- och mellanstadiet. Han behövde den biten för att se, ta in, komma på navigeringssätt att klara sig i vårt samhälle. Dessutom tror jag det är bra att det finns funktionshindrade i alla klasser. Man lär sig hänsynstagande, vidsynthet, alla är lika värda.

Det var en stor börda som lyfte från mina axlar när Andreas började 7:an. Ingen ass. Få barn. Många lärare. AS-klassen finns i en större högstadieskola och lärarna hade sina hemklasser så AS-klassen smälte in bra. Det blev individuella scheman. Bara de ämnen som krävs för att gå vidare efter högstadiet. Och det bästa av allt - Alla ämnen inkluderade även att lära känna sig själv. TÄNK - om det fanns på schemat för alla klasser. Självkännedom. AS-klassen har korta dagar och korta raster.

Andreas utvecklades enormt dessa 3 år. Tänk - att inte ha ont i magen när man går till skolan. Att veta i förväg hur dagen kommer att se ut. Lärare som respekterar en för den man är. Inga läxor. Dom görs på skoltid. Att känna att man är duktig och kan. Att få social träning. Att kunna prata med likasinnade om sitt funktionshinder, lära sig förstå, lära sig förstå hur man ska hantera svåra situationer. Andreas är prilivigerad p.g.a. sitt funktionshinder för att han fått lära sig detta.

Gymnasieklassen

Det finns en gymnasieklass för personer med Asperger. Där började Andreas efter 9:an. Ett nytt skede i hans liv. Ny skola. Nya lärare. Nya klasskamrater som man inte såg så ofta. Individuellt schema. Ett litet kliv in i vuxenvärlden. Han växte ytterligare som människa. Här kom mer träning på att klara av en vardag som bl.a. innebär att handla i affär. Det är inte så lätt som man kan tro. Om bara många kan sätta sig in i hur många moment det innebär att från det man bestämt sig för vad man ska handla till att slutligen vara hemma med det och hur svårt det kan vara för en som inte kan det sociala språket. Andreas hade sina synpunkter i början när han började gymnasiet. Att den inte var så bra. Lärarna lyssnade inte. Den gav inte vad han ville. Av lärarna fick jag veta att han var en tyst elev. Började då peppa honom att ställa frågor. Ställ krav på lärarna. Det är nu du ska göra det medan du går i skolan. Lärarna finns där för dig Andreas. Gissa vad glad jag blev när fick höra att han blivit verbal och vetgirig och börjat ställa krav. YES!

Folkhögskola

Efter gymnasiet tog Andreas steget att börja i Folkhögskola vilket innebar att han flyttade hemifrån. Han klippte även med mig då. Det kändes som att slita hjärtat ur kroppen på mig. Där gick han ett år. Sedan slutade han. Den gav honom inte vad ansåg sig behöva för att komma vidare och i detta fall sa jag inte emot honom. Men bara det att slutföra ett år var bra. Han bodde där. Även helger. Det var inte lätt för mig som förälder att få veta att p.g.a. att Andreas nu är myndig så kontaktas inte jag om det blir problem och han inte vill att dom kontaktar mig. Jag är otroligt tacksam för hans goda kontakt med sin ledsagare som hälsade på honom då och då och skulle bli kontaktad om det var något.